Hösten 2018

Klicka på bilderna för större format.

SYBB
2018-12-09

SYBB Foto: Mats Blomberg

Galleri


Kvällen inleddes av Stockholm Youth Big Band (SYBB) under ledning av kände trumpetaren och bandledaren Lasse Lindgren. SYBB är det unga storbandet med framtidens begåvade musikanter och drivs av Länsmusiken i Stockholm

Storbandet spelade musik ur en svit som Stan Kenton framförde med titeln "Cuban Fire" samt en del julinspirerad musik. Pianot var utbytt mot Vibrafon och bland instrumenten hittade vi också Timpani, Congas, Bongos, Ko-klockor, Maraccas, Claves och Timales.

I bandet kände vi igen basisten Arvid Hedrenius från Vallentuna som är en mycket lovande musiker.

Vi gratulerar Lasse Lindgren till att ha lyckats alldeles utmärkt med dessa kommande jazzmusiker. Det finns ingen som helst anledning till oro vad gäller tillväxten av musiker.

Kjell Lövbom
 

SOS Big Band med Lasse Lindgren och Berit Andersson
2018-12-09

SOS Big Band Foto: Mats Blomberg

Galleri


Saxar: Anders Ramsell, Jens Nilsson, Fredrik Nordström och Mats Nordenborg
Trb: Andreas Carpvik, Hannes Junestav, Simon Skogh
Trp: Stefan Sjöström, Axel Berntsson Tony Averstedt och Stefan Nordin
Komp: Micke Wikman tr, Per-Ola Gadd b och Göran Strandberg p


Efter omplacering på scenen och vårt största lotteri någonsin, med skivor, lunchpaket på Dixie Twins, och julbord på Vallentuna Golfklubb och Solbrännan, så var det dags för Sound of Swing Big Band under ledning av Lasse Lindgren.

Vi fick höra musik ur Maynards Fergusons 1950–70-talsrepertoar samt originalmusik i arrangemang av bl a, Lars Halle och Mikael Råberg.

Bandet spelade ”Donna Lee” i Mikael Råbergs arrangemang. Kvällens sångerska Berit Andersson och Lasse musicerade i Mikael Råbergs fantastiska band för snart 30 år sedan och nu var det alltså dags igen.

Berit sjöng ”Moonlight i Vermont” och ”I hadn´t anyone but you” från Maynard med Dianne Krall. Lasse spelade dessutom på ett av Maynards gamla instrument och till och med notställen har varit med i Maynards band en gång i tiden.

Lasse har en känd och uppskattad scen-närvaro och behärskar den ovanliga tekniken att leda, instruera samt roa både sina musiker och sin publik utan att tappa det minsta av koncentration och perfekt musicerande.

Det är också roligt att som publik få känna Lasses sätt att lyfta fram sina solister som samtliga var imponerande skickliga.

Det här var höstens sista konsert och vi önskade varandra en God Jul och välkommen tillbaka den 3 februari 2019, året då JANO fyller 40!

Kjell Lövbom och Håkan Mossberg
 

Stockholm Swing All Stars
2018-11-25

Stockholm Swing All Stars Foto: Mats Blomberg

Galleri


Karl Olandersson– trumpet och sång, Klas Lindquist– altsax, Fredrik Lindborg– tenorsax och basklarinett, Dicken Hedrenius– trombone, Daniel Tilling– piano, Göran Lind– bas, Mattias Puttonen– trummor.

Denna säsongs ”swingkväll” blev en riktig ”höjdare” enligt många i den stora publiken (230 personer). Vi bjöds på en konsert som svängde och berörde. Ibland var musiken rasande snabb för i nästa stund vara stillsam och vacker. Det sistnämnda när Karl Olandersson spelade och sjöng ”In my solitude” som bara han kan.

Kvällens tema var ett möte mellan den sofistikerade kompositören och arrangören Duke Ellingtons musik som mötte Count Baises mer hårdsvängande musik.

Det är omöjligt att nämna någon musiker före någon annan. Bandet består av 7 proffs som tillsammans ger nya infallsvinklar på Dukes och Counts musik.

Göran Lind spelade säkert på sin solida bas och bidrog starkt till att vi fick ett mycket bra ljud. Karl Olandersson spelade trumpet lika säkert som vanligt.

Mattias Puttonen är en riktig ”swingtrummis” som samarbetar bra med den ständigt närvarande Daniel Tilling på flygel.

Fredrik Lindborg spelade mästerligt på basklarinett och tenor samt presenterade programmet på ett mycket underhållande sätt.

Klas Lindquist hade som alltid eleganta solon på altsaxofon och klarinett. Det är en fröjd att lyssna på Dicken Hedrenius och hans aldrig sinande idéer som gör att man blir glad.

Bandet var mycket generöst och bjöd på två extranummer, ett snabbt och ett långsamt.

Jag förstår de besökare som väljer att gå in deras hemsida för att se var nästa konsert med Stockholm Swing All Stars äger rum.
 
Kjell Lövbom
 

Prima Vera
2018-11-18

Prima Vera Foto: Håkan Mossberg

Galleri


De är nog de allra roligaste ändå, de här konserterna som Jano producerar med unga musiker från Kungliga musikhögskolan, sade vår ordförande Kjell Lövbom när han i söndags presenterade Prima Vera i Kulturrummet i Vallentuna Kulturhus. Och det tyckte uppenbarligen även publiken i den välfyllda salongen.

Prima Vera, som består av Calle Stenman på trumpet, Emma Josefsson på Barytonsax, Alf Carlsson på gitarr och Björn Lundén på bas, just för kvällen ersatt av Joel Ulander kom att presentera en riktig Lars Gullin-tribute och publiken kunde glädja sig åt att känna igen rader av smakfulla kompositioner i smakfulla arrangemang.

Det rör sig här överlag om skickliga unga musiker med tydliga och angenäma uttryck, som väcker nyfikenhet om vad framtiden skall bjuda på, och det förtjänar att nämnas att Joel gjorde ett strålande inhopp som ersättare för Björn med sin kontrabas.

Håkan Mossberg
 

Rigmor Gustafsson
2018-11-11

Rigmor, Jonas o Martin Foto: Mats Blomberg

Galleri


Rigmor Gustafsson – sång, Jonas Östholm – piano, Martin Höper – bas, Chris Montgomery – trummor.

Jano gästades på fars dag av Rigmor Gustafsson Quartet. Rigmor som är en av Sveriges absoluta bästa jazzsångerskor har mottagit många olika priser och utmärkelser. Nyligen tilldelades hon också utmärkelsen Jazzkatten.

Under konserten blandade Rigmor egenkomponerat material och standards som
t.ex. ”Somewhere over the Rainbow”, en låt vi hört många fina versioner av. Kvällens
arrangemang och framförande låg väl i nivå med det bästa man kan höra andra världskända artister framföra, suveränt!
Lite överraskande fick vi höra en fantastisk vacker tolkning av ”Wuthering Heights” (Kate Bush) och inte minst en uppjazzad version av Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Flera av de egna låtarna var hämtade från hennes senaste album ”When You Make Me
Smile” från 2014, bland annat ”Call me Lonely”.

Musikerna bidrog till den sammansatta och välljudande jazzmusiken. Jonas trakterade pianot på ett ypperligt sätt. I flera solon var det bara att luta sig tillbaka och njuta. Martin spelade avancerat i flera solon samtidigt som han tryggt höll tempo och rytm tillsammans med Chris på trummorna. Chris spelade fritt och utnyttjade verkligen en trummis möjlighet att både spela ut på sitt instrument som hålla ordning på takten.

286 vuxna och därtill ett antal barn och ungdomar hade trotsat höstvädret och ”tagit sig in i höstvärmen på Vallentuna Teater”.

Kjell Lövbom
 

Bengan Jansson, Linda Pettersson och Lars Ericsson
2018-10-28

Linda, Lars och Bengan Foto: Mats Blomberg

Galleri


Det får väl medges, till att börja med, att vi i styrelsen inte vara alldeles tvärsäkra när det gäller hur Janos publik skulle attraheras av jazz på dragspel. Optimistiska, ja i allra högsta grad för instrumentet passar ju alldeles utmärkt för genren, men ändå inte tvärsäkra.

Därför var det extra glädjande att Bengan Jansson, Linda Pettersson och Lars Ericsson så gott som fyllde teatern till brädden i söndags då de intog inte bara scenen utan dessutom vart och ett av alla de musikhjärtan som fyllde lokalen.

Personligen fick jag så många musikaliska minnesbilder genom dessa begåvade musikers varierade uppträdande, och gick från konserten med huvudet fullt av ”gamla” Swe Danes, den geniala Brasilianska instrumentalisten Sivuca och andras latinamerikanska toner blandat med strofer och toner ur den svenska folkmusiken och till och med prover på några av de roligare limerickar jag hört. Jag till och med rann tillbaka i tankarna till vår stora filmare Jan Lindblads uppskattade, och på sin tid mycket överraskande begåvning inom visselkonsten. Det senare naturligtvis för att Linda Pettersson, förutom sin härliga sångstämma och frasering, kunde vissla på ett sätt som inte hamnade långt efter Jan, snarare lika begåvat.

Lars Ericsson, som ödmjukt påpekade för mig att han inte är gitarrist utan basist - vi hade tydligt blandat ihop begreppen någonstans i våra texter - och sedan under flera nummer visade att han minsann hanterade även gitarren som om han aldrig gjort något annat, passade skickligt in i gänget och drog jätteapplåder för sina mycket avancerade solon.

Bengan då, slutligen. Ja, ni vet Bengan… utomordentligt skicklig på sitt instrument, synnerligen noggrann som arrangör, med stor humor och med ett lättsamt sätt att samtala med publiken.

Vill man vara kortfattad så konstaterar men enkelt att konserten var en ren succé och när han dessutom som extranummer bjöd oss på, troligen mycket efterlängtade ”Novelty Accordion” gav det publikens jubel och applåder i massor.

Och jag lade kära Erik Frank till mina intryck från konserten. Den kvällen somnade jag med ett stort leende på mina läppar.

Håkan Mossberg
 

Stacey Kent med Jim Tomlinson
2018-10-14

Stacey Kent Foto: Mats Blomberg

Galleri


Redan under sommaren kunde vi se biljettinköp från långa avstånd som Hallstahammar, Linköping, Helsingborg, Kristianstad och Härnösand. Vi hade fått en bekräftelse på att vi bokat en världsartist.
 
Igår var det så premiär i Vallentuna för Stacey Kents 10 dagars turne tillsammans med maken och ständige kollegan Jim Tomlinson. En handplockad trio bestående av Claes Crona på flygel, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor kompletterade världsstjärnorna.

Det svänger så lätt och närmast friktionslöst när Stacey Kent och hennes band med tenoristen Jim Tomlinson i spetsen gör jazz med brasilianska förtecken.

Tomlinson spelade fantastiskt och glider nästan sömlöst in i Kents vokala figurer, vrider och skruvar dem eller upprepar dem med en liten fördröjning. Det är oerhört elegant.
Stacey Kent, med den fjäderlätta men samtidigt så uttrycksfulla rösten, är en artist som ledigt rör sig mellan flera språk och stilar.

De två seten är en resa mellan Antonio Carlos Jobims bossanova, den amerikanska sångboken och en fin samling original av främst Tomlinson. Ofta har de senare utsökta texter av Kazuo Ishiguro.

Claes Crona trio är mycket samspelta, synnerligen skickliga musiker med tydliga individuella anslag. Men här är det förstås Stacey Kents enorma spelglädje och vokala kvalitéer och Jim Tomlinsons fina solospel på sax och flöjt som gör kvällen så speciellt njutbar.

Att överlämna blommor till en resande artist är ingen bra idé. Håkan Mossberg överlämnade istället ett lokalt producerat frukost-set från Michael Anzengruber Keramik och Galleri i Vallentuna. Han förklarade att presenten valts med syftet att få hennes tankar att gå till vännerna i Vallentuna var gång frukosten intas i framtiden. Besök gärna hans butik/utställning på Lingonvägen 2.

Det blev en mycket fin kväll med mycket nöjd publik och artisterna var närmast rörda över hur väl vi tog emot dem.

Kjell Lövbom
 

Margareta Bengtson & Mathias Algotsson
2018-09-30

Mathias, Margareta, Svante o Klas Foto: Mats Blomberg

Galleri

Margareta Bengtson voc, Mathias Algotsson p, Svante Söderqvist bas, Klas Lindquist s

Precis som förra hösten så öppnade jazzklubben med en rejäl tillställning. I år nådde vi inte upp i de publiksiffror som vi hade med Robert Wells förra året men det tog vi, enligt mig, igen med tanke på att vi invigde ett nytt fik samt att vi hade Jazztvs filmteam på plats som filmade hela konserten inför 178 besökare.

Konserten började med Mathias ensam satte sig vid pianot och började spela och när Margareta glider in på scenen tar musiken sig formen av Come Rain or Come Shine. Ungefär halva stycket framförs av denna duo innan resterande musiker (Klas Lindquist – sax och Svante Söderqvist – bas) glider in.
Detta koncept används flitigt under kvällens gång och bandet varierar konstant i storlek. De olika konstellationerna möjliggör väldigt olika förhållningssätt till musiken.

Mathias och Svante kan på duo ta ut svängarna rejält time-mässigt samtidigt som den fulla sättningen kan dundra på i straight ahead swing. Detta gjorde enligt mig konserten till en väldigt variationsrik sådan och jag upplevde aldrig att det blev kaka på kaka.

Till denna variation bidrog även repertoaren som i sig var väldigt blandad samt det faktum att Margaretas sång behandlades på så olika sätt. I ena stunden användes den som vilket instrument som helst i ett instrumentalt jazzsammanhang för att i nästa ta en mer traditionell roll.

Calle Stenman
 

Hayati Kafe o Bengt Lindqvist
2018-09-20

Hayati Kafe och Bengt Lindqvist Foto: Mats Blomberg


Hayati Kafe voc och Bengt Lindqvist piano
 
En kväll med Hayati blir alltid en upplevelse och aldrig trist. Tänk att ha den här förmågan att kunna variera sig med att uppträda med storband i Sverige eller Tyskland, grupper med andra artister eller skala ned till en pianist som denna kväll.
 
Vilken show vår egen Crooner stod för tillsammans med duktiga pianisten Bengt Lindqvist som Hayati började samarbeta med på 60-talet på Berns.
 
Innan kaffepausen hyllade Hayati Nat King Cole. Några höjdpunkter var ”Unforgettable” och ”Smile”.
 
I kaffepausen serverade vår nya samarbetspartner, Dixie Twins (tidigare Våning Ett), på nybakade morotskakor och kaffe. Det lovar gott inför vår premiär på Vallentuna Teater. Mer att läsa om Dixie Twins finns att läsa på https://www.vaningett.com/. Ett antal personer passade också på att köpa frikort till höstens konserter.
 
Efter pausen blev det mer ur Frank Sinatras repertoar. Vi fick höra t.ex. ”I´ve got you under my skin” och en komplett version av ”Fly me to the moon”.
 
Jag har fått många bevis på att konserten var mycket uppskattad från våra besökare. Självklart är vi glada och stolta över att få Hayatis hjälp med bokningar av artister av allra högsta klass.
 
Välkomna till Vallentuna den 30 september då vi får besök av Margareta Bengtson och Mathias Algotsson.
 
Kjell Lövbom