Våren 2013

Jessica Pilnäs hyllning till Peggy Lee samt
Filip Jers kvartett
2013-04-07

Foto © Mats Blomberg
Foto © Mats Blomberg

Jessica Pilnäs (sång), Karl Olandersson (trumpet), Mattias Ståhl (vibrafon), Fredrik Jonsson (bas)

Filip Jers (munspel), Henrik Hallberg (gitarr), Johan Lindbom (bas) och Niclas Lindström (trummor)


Så var det dags för sista söndagen den här fantastiska vårsäsongen 2013. Vi har blivit vana vid att det kommer mycket folk på våra konserter och så var det även denna dag. Jessica Pilnäs band började sin hyllningskonsert till Peggy Lee med ”Do I love you”.

Hela bandet var mycket stiligt uppklädda i mörka kostymer med fluga och Jessica bar fina klänningar. Hon var mer uppklädd än hon är som läkare i sitt andra yrke. Vi bör tacka Nils Landgren som övertalat Jessica att även fortsätta med musiken.

Peggy Lee, som egentligen hette Norma Deloris Egstrom, verkade samtidigt som Billie Holliday och bl.a. Sarah Vaughan. Peggy var inte bara en bra sångerska utan också mycket duktig kompositör och textförfattare. Man kunde hitta henne på de amerikanska hitlistorna under 40-, 50- och faktiskt 60-talet.

Jessica sjunger väldigt bra och bandet följer henne alldeles utmärkt t. ex i den vackra ”The folks who live on the hill” . Kul att få höra en mycket bra vibrafonist i Mattias Ståhl. Som vanligt får vi höra Karl Olanderssons mycket fina och ibland lite lågmälda trumpetspel. Samspelet med sångerskan är perfekt inte minst i den fina ”Boston beans” som inleds med fantastiskt trumpetspel av Karl.

Charlie Chaplins ”Smile” kan man aldrig få höra för ofta. Det är verkligen musik för själen från kvällens läkare. Peggy Lees mest kända låt ”Feever” var bandets sista ordinarie låt.

Det var en fin start på kvällen och stora applåder till artisterna från publiken. Vi fick höra ”I´m gonna go fishin” som extranummer.

Efter paus för lottdragning, förändringar på scenen och kontroll av ljudet fortsatte kvällen med Filip Jers kvartett.

Filip Jers denna mycket duktiga munspelare började konserten med Empoli och därefter sin komposition 509 Djursholms Torg. Ja det är riktigt låten kom till under en bussresa till Mörby Centrum. Dessvärre glömde Filip att gå av i Mörby Centrum så han fick åka tillbaka.

Kvartetten har just givit ut en ny CD skiva (3:e april). Till denna konsert hämtades många av låtarna från den nya CD som just heter Filip Jers Quartet.

Vi fick höra ett fint prov på folkmusik i Polska efter John Jacob Bruun. Bandet är mycket samspelta och i Nat King Cole´s ”It´s only a papermoon” briljerar Henrik Hallberg på gitarr tillsammans med Filip.

Vid ett tillfälle för cirka fem år sedan lärde Toots Thielemans ut lite knep till Filip hur man spelar Sophisticated lady. Det fick vi höra ett väldigt fint prov på helt i Toots anda. I extranumret hyllades Toots med låten Bluesette.

Nu får vi hoppas att våren kommer snart och de kalla kvällarna tar slut.

Vi i Jano tackar alla medlemmar, gäster och artister och önskar oss alla en skön sommar! Välkomna tillbaka i höst till ett program, som vi hoppas och tror ni kommer att tycka är av hög kvalitet!

Tack för att ni är med och stödjer den levande musiken!

Kjell Lövbom

Svante Thuresson med Claes Crona trio
2013-03-24

Foto © Mats Blomberg
Foto © Mats Blomberg

Svante Thuresson vo, Claes Crona p, Hans Andersson b, Johan Löfqrantz-Ramsay tr.

Så har vi då upplevt ytterligare en av höstens många höjdpunkter. Publikrekord för hösten blev det också, 272 åhörare.

Som väntat fick vi höra många välbekanta pärlor ur den berömda sångboken. Men ingen regel utan undantag. Öppningsnumret ”Time After Time” är kanske lite för ung för att platsa i The American Songbook, men fin är den.

Sedan fick vi bland annat höra ”Bluesette”, ”Day After Day” och ”People” från Funny Girl. Den vackra ”I Remember Bill”, som är en hyllning till Bill Evans, orsakade en lång stunds funderade över vem som skrivit den. Efter några låtar kom det: Don Sebeski!

Andra set öppnades av trion som spelade ”Alice in Wonderland”. Claes Crona spelar verkligen kraftfullt och med mycket sväng.

I detta set fick vi höra flera av Beppes Wolgers texter till gamla amerikanska schlagers, som är så genialiska att man kan tro att låtarna är svenska. Ett exempel är ”Younger Than Springtime“ som var ledmotivet i South Pacific. Filmen utspelar sig i Söderhavet men i Beppes översättning blev det ”Vinter i Skärgården”. Genialt.

Upplägget med The American Songbook passar Svante som hand i handske och han fick visa upp sin hela bredd med både ”scat song” och vissling á la Toots.

Claes Crona tillhör utan tvekan den yppersta eliten bland pianister. Han spelar med stor attack på tangenterna.

Basisten Hans Andersson var en stor överraskning och fick stort utrymme i flera duetter med Svante. Och det är klart man får ju inte spela i sådant gäng om man inte håller högsta klass.

Johan Löfcrantz Ramsay på trummor är en av våra favoriter. Det finns ingen som kan spela ballader så diskret med stockar i stället för vispar.

En stående entusiastisk publik såg till att det blev ett extranummer och det blev ”Lady Be Good”

Hasse Lehto

Sven Zetterberg Bluesband
2013-03-17

Foto © Hasse Lehto
Foto © Hasse Lehto

Sven Zetterberg - vokal, gitarr, munspel, Anders Lewén - gitarr, Torbjörn Eliasson - piano, tenorsax, Mikael Fahleryd - bas, Jim Ingvarsson - trummor.

Att få höra många önskemål om att det här bandet skulle vi vilja ha tillbaka snart gör oss mycket glada. Kvällens publiksiffra var 162 st personer. Den positiva trenden med mycket folk på våra konserter fortsätter.

Konserten började med Jimmy Reeds ”Buy me a hound dog” och Sonny Williamsson II:s ”The Goat” med munspel av Sven och fantastiskt pianospel av Torbjörn Eliasson.

Sven Zetterberg imponerar stort som scenpersonlighet och munspelare genom att spela med brutal kraft och elegans. Vi får höra mycket fint gitarrspel tillsammans med Anders Lewén. Anders komp- och solospel stöttar och driver, ömsom ömt och försiktigt, ömsom rått och brutalt.

Thorbjörn Eliasson är inte bara en fin pianist utan också en alldeles utmärkt saxofonist som verkligen kan spela blues.

I Little Miltons soulballad ”Let Me Down Easy” är Sven fantastisk. Han hänger av sig gitarren och låter rösten ta all hans kraft. Han rör sig utanför scenen och sjunger svagare och starkare och för ett kort ögonblick smälter Sven Zetterberg och publiken ihop till en gemensam upplevelse. Där i detta möte finns bluesens urkraft.

Vi får också höra Roy Heads fina ”Treat her right” och ”Matilda” som lite liknar Blueberry Hill samt Svens egen komposition ”Sweet Groove”.

Den här kvällen var en succékväll med fantastiska musiker och stående ovationer med två extranummer och bra skivförsäljning till bandet.

Nästa vecka kommer Sveriges kanske bästa jazzsångare nämligen Svante Thuresson. Det ska vi väl inte missa?

Kjell Lövbom

Eternal Jazz Project
Ann-Sofi Söderqvist sextett
2013-03-10

Foto © Mats Blomberg
Foto © Mats Blomberg

Sören Svedestig, tenor- och sopransaxofon, Hans Rolin, trummor, Henrik Norman, kontrabas, Ann Blom, piano och Johan Nilsson, elgitarr.

Kvällens första band presenterades av Sören Svedestig. Bandets ambition att göra jazzen evig framfördes med ett antal egna kompositioner.

Man spelade bl. a. en låt som tilltalade undertecknad nämligen ”Don´t talk to me in the morning” skriven av Johan Nilsson. Vissa av oss är inte ”morgonmänniskor”.

En väldigt vacker och fin låt var ”Ben Jar” som är skriven av bandets förra pianist Lars Lundell och tillägnad en tidigare musikerkompis Bjarne Nyqvist.

Sören Svedestig visade fint saxofonspel och Ann Blom var en duktig pianist och även sångerska i ”When sunny get´s blue”. Hon hade även skrivit låten ”Steppin through”.

Efter 45 minuter var denna konsert slut och det var dags att ställa om för nästa band.

Kjell Lövbom

Foto © Mats Blomberg
Foto © Mats Blomberg

Lena Swanberg, sång, Ann-Sofi Söderqvist, trumpet, Harald Svensson, piano, Amedeo Nicoletti, gitarr, Pär-Ola Landin, bas, Chris Montgomery, trummor.

Konsertens tema var ”Kärleken”.

Ann-Sofi har också ett storband som heter Ann-Sofi Söderqvist jazz orchestra och brukar förkortas till ASJO. Storbandet har fått mycket fin kritik för sin skiva Point of view.

Under kvällens konsert får vi bl. a. höra några av låtarna från den skivan omarbetade för att passa en sextett.

Först får vi höra Ann-Sofis komposition ”In the basement”. Därefter är det dags för den mycket duktiga sångerskan Lena Swanberg att framföra ”Á bientot” ( på återseende eller ”vi ses”) och därefter kärlekens skaparkraft i ”Queen of All Gods”. Sedan sjunger Lena Stings fina ”Fragile”. Första set avslutas med trumpetaren Woody Shaws blues ”To kill a brick”.

Som många av oss andra följde Ann-Sofi det hemska och tragiska Utöya dramat i Norge och skrev efter den händelsen: Jag hoppas att jag I svåra stunder kan vara kärleksfull. Vi får höra den fina ”Prayer” som hon skrivit efter den händelsen.

Rondo är ju en känd musikrestaurang i Göteborg. I det här fallet så är låten Rondo dock en musikform med ett tema som återkommer. Harald Svensson, som bl. a. spelat i Egba och tillsammans med trombonisten Eje Thelin, visar fint pianospel i Rondo.

Sista låten ”Story of us” visar att det finns något vackert att höra om man lyssnar.

Det blev en lång kväll som avslutades med extranumret ”Så skimrande var aldrig havet” med fantastiskt fin sång av Lena och lika fint spel av Ann-Sofi.

Kjell Lövbom

Jam
2013-03-03

Foto © Mats Blomberg

Huskompet: Hasse Ling ts, Tommy Larsson p, Staffan Sjödin b, Ingemar Björkman tr.

Så har då halva säsongen gått och vi har haft årsmöte och alla har fått förnyat förtroende. Som vanligt på våren så infaller jammet efter årsmötet. Jammet, som vi själva tycker har blivit roligare och bättre de senaste åren. Speciellt som det hela tiden kommer nya jammare.

Vår mångårige ”Jamgeneral” Hasse Ling är självklart på plats. Som vanligt är också vårt husband med nyblivne jubilaren Tommy Larsson i spetsen på plats. Dock spelar Staffan Sjödin bas ikväll.

Traditionsenligt inleder husbandet med Hasse Ling med två låtar. Denna gång blev det “It Had To Be You” och “Lover Come Back To Me”.

Första jammare ut blev Jon Gunnar Persson as, Bernt Eskeby cl med veteranen Olle Nilsson på co. De rev av “Undecided” och “Do You Know What It Means To Miss New Orleans”.

Sedan var det dags för unge Martin Åklint på piano och han hade med sig vokalisten Annie Ternström. Här satt också Göran Järvstrand in på trummor. Vi fick höra ”Blame It On Your Heart”, om vi uppfattade rätt samt ”Sakta Vi Gå Genom Stan”.

Även i år fick vi besök av Bröderna Brothers Hot Jazz Orchestra under ledning av Rolf Friberg. Är det månne början till en institution? De spelade ”I Found A New Baby” och ”All Morning Long”. Musikanterna i Rolfs släptåg denna kväll var: Berit Johnsson p, Sven Johnsson b,Stefan Andersson tr, Erling Ribbing cl, bars, Göran Larsén ts, ss, Olle Holmquist tbn, Bo Nilsson ts, Ole Nilsson co, flh, Claes Vogel cl ochStig Johansson cl.

Nisse Andersson vtb och Anders Lind spelade ”I Can´t Give You Anything But Love” och ”Bye Bye Blackbird”.

Alexander Wikman var här för första gången och hade med sig sin gitarr. Tillsammans med Erling Ribbing och Göran Larsén fick vi höra en blues och ”Billie´s Bounce”.

Ännu en ny bekantskap, Gunnar Lilliesköld p, spelade ”Saint Louis Blues” och Summertime” assisterad av Staffan Sjödin b och Ingemar Björkman tr.

Lisbeth Bäse sjöng ”Honeysuckle Rose” och ”Summertime” med husbandet.

En ny konstellation spelade ”Svettiga Georg”, som salig Charlie Norman brukade säga, och ”Days Of Wine And Roses”. De var Olle Nilsson flh,Olle Holmquist tbn, Claes Vogel cl och vo, Berit Johnsson p, Sven Johnsson b och Ronny Jillvert på trummor.

Som vanligt går tiden fort när man har trevligt och framemot 21 var det dags för Grand Finale med alla blåsarna på scenen. Det blev ”Don´t Get Around Much Anymore” om vi inte är felunderrättade.

Hasse Lehto

Sandviken Big Band
2013-02-24

Foto © Mats Blomberg
Foto © Mats Blomberg

Senast Sandviken Big Band gästade oss var på hösten 2000, då med sångerskan Deborah Brown i en minnesvärd konsert. Alltså hög tid för ett nytt gästspel. Denna kväll var det meningen att SBB skulle framföra ett redan omskrivet program med rikliga soloinslag av Krister Andersson, skicklig både på klarinett och tenorsax. Tyvärr blev han sjuk, men som ett av Sveriges främsta storband har de många strängar på sin lyra och tvekade därför inte att förvandla denna kväll till en afton i Count Basies anda. Vad undertecknad kan förstå njöt de 227 närvarande i fulla drag av kvällens konsert. Att bandet dessutom inte bara spelar fantastiskt tillsammans utan också har en mängd duktiga solister gör att man nästan aldrig får nog som åhörare.

Konserten inleddes med Basies signatur rytmiska One o’clock Jump. I övrigt var nästan hela konserten uppbyggd kring Count Basies berömda skiva Atomic Basie från 1957, där många idag kända låtar komponerats av Neal Hefti. Ur denna ingick i första set bland andra Midnight Blue, Splanky och Duet, i andra Teddy the Toad, Lil’ Darlln', Fligt of the Foobirds och The kid from Red Bank. Lite annorlunda och fint kändes det med en vals i slutet av kvällen där Joachim Tromark briljerade på flygelhorn i Walz for Bobby innan kvällen avslutades med extranumret Cute och värmande applåder.

Musikalisk ledare och trevlig presentatör av band och program var Åke Björänge. I trumpetsektionen ingick Mats Siggstedt, Anders Selgeryd, Joachim Tromark och Leif Fernqvist. Bakom trombonerna satt Per Haglind, Björn Ågren, Krister Pettersson och Kristoffer Siggstedt. På sax Adam Dahlberg, Patrik Engelbert, Anders Ramsell, Jan Larsson och Tommie Horeus. På piano Thomas Jutterström, på elbas Rasmus Diamant, på gitarr Göran Berenqreutz och på trummor Rolf Andersson. Slutligen kan som kuriosa nämnas att Sandviken Big Band nu är inne på sitt 45:e år och att Rolf Andersson, Jan Larsson och Per Haglind i stort sett varit med från starten.

Per Kjellberg

Kustbandet
2013-02-17

Foto © Mats Blomberg

Bent Persson, Fredrik Olsson, Peter Lind - trumpet, Jens Lindgren, Gustav Lind - trombon, Göran Eriksson, Klas Toresson altsax/ klarinett, John Högman - tenorsax / klarinett, Claes-Göran Skoglund - piano, Hans "Rosten" Gustafsson - gitarr/banjo, Bo Juhlin - tuba / trombon, Göran Lind - kontrabas, Christer "Cacka" Ekhé - trummor.

Det är mycket roligt att så mycket folk kommer till våra konserter. Denna konsert besöktes Jazzklubben av hela 216 personer. Publiken blev inte besviken när ett helt ordinarie band inledde med ”Happy feet” och fortsatte med en fin ”Tishomigo Blues” av Spencer Williams (1917).

Publiken bjöds under kvällen på en hel dansvänlig musik i form av swing och klassisk jazz signerad Duke Ellington och Louis Armstrong.

Alla musikerna får möjlighet att visa vad de verkligen kan. Christer ”Kaka” Ekhé sjunger i ”Gee Baby” och ”The Man from Harlem”. Peter Lind sjunger ”Indian Gradle Song” på sitt eget underbara sätt. Denna låt som bl. a. Louis Armstrong har spelat in (1930). Klas Toresson får vi höra i en fin version av Sidney Bechets ”Si Tu Vois Ma Mere”.

Bo Juhlin vandrar mellan trombon och tuba som finns på varsin sida av scenen. Bos vandringar beskrivs av Jens som en del av underhållningen. Det är också kul att höra instrumenten tuba och banjo i den här jazzmusiken!

Jens ”Jesse” Lindgren spelar trombon, sjunger bl.a. ”Putting on the Ritz” och berättar anekdoter mellan musikstyckena på ett mycket lättsamt och underhållande sätt.

Publiken är ”med på noterna” och applåderar spontant och lyssnar intresserat på historierna kring musikstyckena.

De fina saxofonisterna Klas Toresson och John Högman får vi höra i ”Lady be good”.

Ett stort tack för en trevlig kväll vill vi ge till såväl Kustbandet som publiken! Tack också för all hjälp bl. a. med att flytta tillbaka stolarna efter konserten!

Nu får vi se fram mot nästa vecka när det är dags för ett besök av Sandvikens Big Band. Det ska bli roligt!

Kjell Lövbom

OJW kvartett från Södra Latin
Ulf Johansson Werre och Antti Sarpila
2013-02-10

Foto © Mats Blomberg

Prata om att leverera. Risken är förvisso minimal när Jano engagerar Ulf Johansson Werre. Förutom att han är ständigt efterfrågad av vår publik har han en avundsvärd förmåga att få ihop ett omväxlande program. Och vilka härliga musiker han omger sig med, både världsstjärnor som denna kväll Antti Sarpila och blivande stjärnor ur den yngre generationen från ständiga plantskolan Södra Latin.

De sistnämnda, en kvartett anförd av Ulfs son Oscar Johansson Werre, fick inleda kvällen med en riktig klassiker "Take the A-train" följd av bland andra "Spain" och "Midnight Voyage. För det mesta var det kvartett som gällde och där hörde vi, förutom Oscar på trummor, William Benckert på piano, Mikael Emilsson på elbas och Teodor Lüning på tenorsaxofon. Programmet gav rika tillfällen både att beundra deras samspel och skicklighet som solister. Innan avslutningsnumret sprakande" All of me" kunde vi också avnjuta en mjuk bosa nova i trioformat "Girl from lpanema".

Efter kvartettens fina insats var det inte tal om paus, utan nu följde omedelbart ett fullmatat set, där Ulf och Antti bjöd oss på en rad underbart glada och svängiga låtar. Efter inledningen med "On the Sunny side of the Street" följde "Swing that music" och "Skylark" innan Ulf också visade hur bra han inte bara visslar utan också sjunger i "Drop me off in Harlem". Nästa överraskning kom i "The sheik of Arabia" då Antti elegant gled ned på pianostolen och visade att också han behärskar det mesta, samtidigt som Ulf plockade fram sin trombon och hela låten avslutades med de båda giganterna på sopransaxofon och trombon. Första set avslutades med Fats Wallers "Sleepy time girl" och rökaren "Chinaboy" .

Efter paus följde ett nytt fullmatat set med hyllningar till bland andra Gerschwin, Ellington, Basie och Tommy Dorsey och låtar som "Our love is here to stay" och "The man I love". Nästa överraskning blev när Ulf kallade in sonen Oscar på trummor och dottern Matilda, sång, att tillsammans med honom och Antti framföra "It don’t mean a thing if it ain’t got that swing". Oskar fick också tillfälle att i ett trumsolo hylla Basies trumslagare Jo Jones, innan hela gänget av kvällens musiker avslutade kvällen med "Caravan" , " Fascinating Rhythm" och som extranummer en improviserad blues. Och fastän klockan var nästan 21.45 ville den lyckliga publiken på 214 betalande knappt lämna lokalen.

Per Kjellberg

Isabella Lundgren med Carl Bagge Trio
Gästartist Karin Hammar
2013-02-03

Foto © Mats Blomberg

Isabella Lundgren vo, Karin Hammar tbn, Carl Bagge p, Kristian Lind/Kenji Rabson b, Daniel Fredriksson tr.

Säsongens andra kväll bjöds 238 entusiastiska lyssnare på ännu en av många duktiga sångerskor som det nu finns så gott om, nämligen Isabella Lundgren.

Isabella har bott några år i New York och det märks på hennes säkerhet på scenen och förmågan att få kontakt med publiken.

Kvällens tema var det som är det största av allt, nämligen kärleken och dess olika faser. Isabella är en människa som funderar mycket på livet. Detta utvecklade hon genom kvällen med hjälp av den berömda ”The American Songbook”.

Isabella öppnade med ” The Man I Love” av George och Ira Gershwin. Sången handlar om längtan. Sedan fick vi höra ”Them There Eyes” som handlar om kärlek vid första ögonkastet.

”It´s Magic” av Jules Styne och Sammy Cahn handlar om den sprudlande förälskelsen i de första veckorna av ett förhållande.

Sedan kom ”No More Blues” med Karin Hammar på trombon. Karin som vi gärna hör mer av. Låten är även känd som ”Chega De Saudade”.

Isabella kom tillbaka och sjöng ”If I Had You”, ännu en sång om längtan. Kärlek kan även vara smärtsam som ”The End Of A Love Affair”.

Sedan hörde vi ”On The Street Where You Live” från My Fair Lady. Isabella sjöng den svenska texten av Gösta Rybrant.

Setet avslutades med ”It Never Was You” av Kurt Weil.

En annan fas av kärleken är besattheten. Den illustrerades bland annat i ”That Old Black Magic”, ”I´m Glad There Is You” och ”Is You Is Or Is You Ain´t My Baby”.

Kärleken som tidlös och som spänner over generationer illustrerades i ”Then I´ll Be Tired of You” och ”Sweet Georgia Brown”.

Vi skall inte glömma Isabellas fantastiska medmusikanter Karin Hammarpå trombon, Calle Bagge på piano och Kristian Lind som spelade bas i första set. Sedan kom Kenji Rabson som hade två jobb denna dag.Daniel Fredriksson på trummor är också en av våra favoriter.

Det blev ännu en minnesvärd kväll med mycket bra musik och många tänkvärda tankar. Och det självklara extranumret var ju: ”I Can´t Give You Anything But Love”.

Hasse Lehto

Lovisa Lindkvist / Bengt Lindkvist duo
Swing Magnifique
2013-01-27

Lovisa
Lovisa
Foto © Mats Blomberg

Swing Magnifique: Josefin Peters (sång), Tom Berglund (gitarr), Åke Jonsson (gitarr), Thomas Dawidowski (kontrabas) och Claes Brodda (klarinett, tenorsax)

Så var vi äntligen igång med en ny säsong på Jazzklubben efter två månaders avbrott. Ordförande Per hade gjort en beräkning i måndags att det skulle komma cirka 150 personer. Fantastiskt det kom 150 förväntansfulla personer! Någon mer än jag som vill låna Pers ”kristallkula”?

Lovisa började kvällen med sjunga ”Song for my father”. Ett mycket lämpligt val eftersom det var hennes far som spelade piano. Sedan fortsatte hon med Alfie.

En av Lovisas favoriter är Eva Cassidy, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt endast 33 år gammal år 1996. Eva Cassidys stora berömmelse kom tyvärr efter hennes död år 2001 då det såldes miljontals skivor. Lovisa sjöng ”I know you by heart” och sedan ”Time is a healer” i Eva Cassidys anda.

Lovisa har en fantastisk sångröst och stor musikalitet och samspelet med Bengt var mycket bra. Vi fick bl.a. höra en fin version av “Walz for Debby”, “Estate” från Lovisas andra CD, en fin “What are you doing the rest of your life” och från CD:n That Girl from Ipanema ”So many stars”.

Det var en fin start på kvällen och stora applåder till de skickliga artisterna från publiken.

Efter paus för förändringar på scenen och kontroll av ljudet fortsatte kvällen med Swing Magnifique. Dessvärre kunde inte den meriterade jazzviolinisten Ivor Ottley komma. Tack och lov så fick han en mycket bra ersättare i Claes Brodda som hanterade klarinett och tenorsax mycket känsligt och finstämt. Man kunde tro att Claes alltid spelade den här typen av musik.

Den här förändringen att byta ut fiol mot klarinett fick också Django Reinhardt göra med sin orkester. När andra världskriget bröt ut var Franska Hotkvintetten på turné i Storbritannien och Django återvände omedelbart till Paris, violinisten Stéphane Grappelli stannade dock kvar. I Paris omorganiserade Django orkestern med en klarinettist istället för Grappelis fiol. När världskriget var slut återförenades man med Grappellli och fiol igen.

Det är inte så vanligt med sångerskor till Gypsy Swing eller Jazz Manouche i Django Reinhardts anda. Övervakad av sin före detta tyska lärare från gymnasiet bidrar Josefin Peters till en mycket fin musikkväll. Vi fick bl.a. höra en ”tryckare” för dansgolvet i ”Them there eyes”, ”Symphonie” som var en stor hit med Al Jonsson 1928. Man kan tro att ”Come what may” är en gammal klassiker, men den är nyskriven av Åke Jonsson. Claes Brodda frågade Åke om bandet hade en signaturmelodi och Åke har faktiskt skrivit ”Swing Magnifique” som också framfördes.

Från musikalen Smiles fick vi höra ”You're driving me crazy” och så spelade man Djangos stora hit ”Swing 42”.

Efter stora applåder och önskemål från publiken om ett extranummer avslutade Swing Magnifique med ”Deed I do”.

Personligen tycker jag det är skönt att vi är igång igen och att man kan få lämna TV-soffan en dag i veckan och få inspiration i form av ”live” musik. Jag ser fram mot nästa vecka med Isabella Lundgren!

Kjell Lövbom